The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

torsdag 10 januari 2019

TODAY IS A GOOD DAY TO DIE..



Jag slog i mitt huvud tidigare idag. En händelse som var totalt omöjlig att förutse. 

Smällen i mitt bakhuvud kom som en knockout och berodde på en tung dörr som någon oavsiktligen missade att hålla koll på när den slog igen. Hårt, snabbt och tungt. 

Rakt på en träffpunkt någonstans strax ovanför lillhjärnan. 

Smällen gjorde att jag föll framåt och mitt ansikte träffade dörrkarmen. Poff liksom. 
Där ögonbryn, kindben, överläpp och höger framtand fick sig en rejäl jäkla inbromsning som kändes som en bergvägg. 

Egentligen gjorde det inte särskilt ont. Det hela vart mest komiskt. I  alla fall om man tänker på att jag med en matsked pressad mot ögonbrynet, vandrade hem i iskylan. Bara för att låta kylan ta hand om mina sprängda kärl och med förhoppningen om att skeden skulle bidra till en mindre blåtira. För det kommer det bli. 

Min look kommer vara snarlik en boxare som gått sitt livs match och passat på att slinka in på Skönhetskliniken-på-hörnet för en gigantisk läppförstoring. När man ändå håller på liksom.

Skämt åsido. För så är det ju - det finns ju en anledning till varför jag berättar om det.
Totalt oförberedd på min egen reaktion så har det inte alls handlat om vare sig blåtiror eller ömma tänder. 

Det har istället  handlat om känslan som grep tag om mig och återigen påminde mig om hur fort allt kan förändras. Livet. Som bara kan glida dig ur händerna på mindre än en sekund.

Det är så lätt att låta Livet gå sin gilla gång och bara låta dagarna passera. I väntan på.. För visst är de väl så? Ofta går vi i väntan på något? Att det ska bli vår. Att det ska bli helg. Att vi ska få semester och så vidare..

Jag går också i väntans tider. Fast av en helt annan karaktär. Det har nu dragit ihop sig till D-Day. Svaren på mina undersökningar levereras inom en vecka. En datortomografi och en magnetröntgen. 
För mig handlar det inte längre om Do or Die. Jag vet ju redan att de finns där. De små liven, som envist biter sig fast. Som jag sedan Augusti tog upp en förnyad strategi emot. Med ny kostplan, noll alkohol och en kosttillskottsarsenal som får hälsokostbutikerna att framstå som amatörer.

Men nej. Jag förväntar mig inga mirakel. Och känner mig trygg och stark i den känslan.
Det bästa som kan hända är att just inget har hänt. Eller att kanske bara lite har hänt. 
Det som så starkt slog mig idag var bara en reminder på att verkligen leva och njuta av varje dag. Se världen i vitögat och bara LEV. 

Jag oroar mig nästan aldrig. Jag går inte och ältar och funderar och är smått allergisk mot gnäll och sura miner.  Jag låter inte heller Livet stanna upp bara för att jag "väntar". Det får bli vad det blir liksom. Jag kan bara göra det bästa av allt. Och se till att få ut det mesta av varje dag, minut och sekund. 

Jag väljer istället att låta den här dagen bli ett statement för ett nytt mantra. 
Idag är en bra dag att dö på. 
Nu är inte det planen. Inte än på väldigt länge. Men tänkvärt är att hela dagen - fram till den där smällen - har varit ännu en fantastisk dag. Möten med härliga människor, glädje, skratt och nya insikter. Hade jag dött där och då - så hade det varit ett galet bra avslut. 

Precis så ska jag leva resten av mitt liv. Jag tänker inte vänta på ett skit. Jag tänker bara köra på och växla upp ännu ett snäpp - och se till att VARJE dag ska vara en jäkligt bra dag att dö på. Precis lika bra som den har varit att uppleva.

Love/ Cat







2 kommentarer:

Anonym sa...

God Fortsättning, Catharina ! Just läst ditt senaste inlägg och är så imponerad av dig. Du är enormt insiktsfull och lyckas kombinera det svåra i livet med humor. Du besitter sannolikt en ovanlig styrka, målmedvetenhet, intelligens och kampvilja. I mitt yrke möter jag ibland gnälliga patienter som klagar över bagateller. Undrar - hur skulle dom hantera en hård smäll?! Och så har jag patienter som drabbas hårt av livet, men behåller optimism och gott humör. Känner inte dig, men som ungdomarna säger ’ Respekt’!

Önskar dig ett lyckligt år 2019 och ett bra resultat på dina undersökningar nästa vecka. Med en varm kram och all min beundran / Ulrika 🌸


Fifty - Fit & Fabulous sa...

Så fint skrivet. Tack!

Kram /C

Bloggarkiv