Jag har sugit på den här karamellen länge. Jag köpte min första systemkamera 1986. En Minolta av okänd modell där jag för ägnade mig åt att makrofotografera humlor. Därefter plåtade jag min egen förlossning. I svartvitt för mer odramatiska bilder men nog så talande.
Jag var tvungen då den blivande barnafadern var så känslig att han först snodde lustgasen och var HELT borta. För att sedan inte riktigt klara av att hålla kamera och klippa navelsträng. Så - då tog jag helt enkelt saken - dvs kameran, i egna händer.
Att fota min nyfödda son blev början till ett intresse för att se världen ur andra ögon. Notera att detta är 30 år sedan så mycket vatten har runnit under broarna. Och jag köpte ingen ny kamera efter den där Minoltan. Efter en intensiv partyresa med väninnorna något år senare kom det grogg och sand i kameran (sa de när jag lämnade in den på service) så då dog intresset lite grann. Ända tills nu. Jag tog upp mitt fotande igen för 5-6 år sedan, men lite på halvfart. Det blev mest bilder på familj och vänner, vid resor och ja, ni vet lite sisådär. Mest för att det var kul att få lite roligare bilder än vad mobilkameran ger.
För ett år sedan, ungefär 3 månader efter att jag fick min diagnos bestämde jag mig.
Jag menar.. HUR många gånger skjuter man upp saker man vill och önskar till SEN?
Det där jäkla SEN kommer aldrig. Det finns inte ett bättre tillfälle än NU. Eller hur?
Tänker du på någon - RING! Är du sugen på något - KÖP eller ÄT! Längtar du till solen - Jamen boka den där resan då - typ NU!
Så jag gick och köpte mig den bästa kameran som finns med 4 objektiv. Punkt,
Behöver jag säga att försäljaren i kamerabutiken var rätt nöjd med sin dag?
Och jag - lika nöjd med det jag kom hem med. Det första jag gjorde var att fota mig själv. Igen. Fast denna gång i olika situationer och stadier av min sjukdom. Från början, när jag bestämde mig för att skriva, var det lika naturligt att ta bilder. En fotografvän påbörjade projektet men jag kände snabbt att jag vill mer och ville annat. Dessutom är det rätt tidskrävande att fota någon annan på beställning. Desto mer jag använder kameran, desto mer känner jag vad jag vill göra med den. Och ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Därav ett av mina andra stämpelkort - på Fotografiska. Här är 100 besök bara givande och utvecklande och jag har ägnat en del tid här på kurser eller för att studera fantastiska fotografers utställningar.
Att fotografera är för mig att dels dokumentera speciella personer, tillfällen eller saker.
Men det är också att JUST det tillfället jag trycker av - kommer aldrig igen.
Man fryser tiden. Jag vill frysa tid med minutiös precision. Ta de perfekta bilderna. DET kräver tålamod och övning. I massor. Just nu har jag inte den tiden - men jag lägger grunden genom att lära mig allt.
Jag har två nya spännande upptåg som väntar. Dels en kurs i porträttfoto - på Fotografiska såklart.
MEN sedan ska jag få vara Prao - vid snart 53 års ålder ska jag hänga med en god vän, tillika riktigt grym fotograf, under några plåtningar. I studio och på location och praktisera. Sug på den liksom!
På tisdag smäller det - är som ett barn inför julafton och hoppas att jag inte tjatar ihjäl stackars Seth med mina frågor och min nyfikenhet.
Jag lovar - rapport kommer. Men jag tänker INTE berätta vad mitt eget mål är. Inte än.
Jag kan bara säga att det är inte något vanligt eller väntat. Så några naturbilder på solnedgångar, det får du inte se i min portfolio.
Eller - Jo, kanske.. När jag fotar utsikten från vår terass på Mallis.
Love /Cat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar