EMOTIONS & SURVIVOR STRATEGIES...

2 veckor har nu gått sedan D-day. Dagen med beskedet. Den där dagen då allt skulle vända och att beskedet kunde innebära antingen Himmel eller Helvete. 

Så blev det inte. Jag är inte där än. Jag litar inte ett DUGG på att Inkräktaren ska komma krypandes med vit flagg och vifta för att visa sin reträtt och att vara besegrad. Gone. Död. Non Existing Enemy. Typ.

På något sätt blev det en märklig bubbla att hamna i. Där gratulationerna haglat och välviljan inte har några gränser. 

Men jag vet inte.. Är det så enkelt? Att man bara efter den enorma fokusraid som styrt hela min Kropp och Hjärna bara stänger den dörren och kör vidare? 

Eller är det så att det är den enklaste vägen? Både för mig och för min omgivning? 

Där har du anledningen till min tystnad och brist på uppdatering av bloggen. Jag har behövt uppdatera mina överlevnadsstrategier och bestämma mig för hur jag känner. VAD och OM jag känner. Och.. Måste man känna något och i så fall - vad är normalt?

Du som följer min resa vet att min emotionella spännvidd både är STOR och innehållsrik, men i vissa avseenden, jäkligt snäv. Någon känslomässig berg-och-dalbanetyp - det är jag INTE. Frågar du mig hur jag mår och hur allt är får du vanligtvis svaret att det är bra. Med betoning på BRA. För precis så är det. 

Precis så har det varit hela min sjukdomsperiod. Jag har inte mått speciellt dåligt, inte haft dödsångest och inte funderat eller analyserat heller. 

Jag vaknar oftast varje morgon med en skön känsla i Kroppen och ett leende på läpparna i Glädjen över att det är en NY dag. Det har jag fortsatt att göra även sedan jag fick mitt cancerfria besked, MEN - jag har isolerat mig just i tanken för att i lugn och ro få fatta besluten för framtiden. 

Missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR mina nära, kära och alla vänner som stöttar, peppar och som gläds för min skull. Jag är oerhört lyckligt lottad över dem jag har i min Hjärtecirkel. Vilken ENERGI ni har givit mig - och fortfarande ger. TACK!!

Den som står mig absolut närmast är O. Min mentor, soulmate och livskamrat. Vi är rörande eniga om att inte älta sjukdom. Vi kör bara på. Och nej - de handlar INTE om att trycka ned några känslor eller tankar. Vi har faktiskt skrivit både testamenten och diskuterat "Worst-case-scenario". Om något skulle hända. Fast det vi gjort är att diskutera det ifrån två håll. Det behöver ju inte vara JAG som dör först? För oss har det varit otroligt viktigt att beröra det VÄRSTA. Just i-fall-om-att.. Svårt, men nödvändigt. Så nu är vår Livsplan uppdaterad, reviderad och jäkligt spännande!

Min status just nu är BRA. Jag fick min sista cellgiftsbehandling för två veckor sedan. 
Min benmärg vill inte ha mer. Jag känner av giftet på ett helt annat sätt och blir totalt oförmögen att tänka klart i perioder. Jag har fortfarande mina morgnar. Det tar tid för Kroppen att "vakna" och jag står fortfarande på morfin. I låg dos visserligen, men ändå. 
Jag tränar hårt och äter bra, även om O tycker att jag äter precis hela tiden. Jag väger just nu 48 kg vilket för mig är fantastiskt. Den vandrande pinnen börjar inta formen av människa igen. Rumpan är tillbaka - inte som förr - men jag fyller i alla fall snart ut en stl 34. 

Det är ju först nu som jag kan planera min come-back på riktigt. Och förbereda mig för Livet utan de ständiga provtagningarna och vistelserna på SPA Radiumhemmet. DET är just nu min definition på LYCKA. 

Jag tror, då jag faktiskt inte vet, men jag TROR att nästa kontroll som sker i december, kommer bli min vändpunkt. Då har jag varit utan cellgifter 2 månader och har inga krypskyttar kvar som undsättning. Då är det JAG och mitt immunförsvar som tillsammans ska se till att den där vita flaggan från Inkräktaren blir ett statement för min framtid. Det är där min strategi kommer att ligga. Att bygga upp Kroppen exakt så som jag tror blir det bästa. Med ett Immunförsvar starkt och oigenomträngligt som Fort Knox, en ännu starkare Kropp och en mental inställning där den ödmjuka vinnarskallen regerar.

Till hjälp tar jag till mina starkaste kort; - stå på huvudet - varje dag. - Meditation för extremlåga stressnivåer och mitt kost- och träningsupplägg jag vet fungerar. 
Och ett par paljettklänningar som grädde på moset..

Nu Jäklar liksom...  


Love / Cat