JUST AN ORDINARY CHEMODAY..

För den 15 gången var det dags att återigen upprepa proceduren. Den senaste tiden har inte vägen varit spikrak - trots min rutin på detta. Provsvar som inte hållit måttet, avbokade tider och en lätt förvirring om var i processen jag faktiskt befinner mig. 

Det kanske blir så - efter att ha levt i mer än ett år i centrumet av en intensiv krigszon är det förmodligen mer regel än undantag att vara lite virrigare än vanligt. 

Det jag däremot märkt är att jag utvecklat en vana - eller egentligen - ett beteendemönster jag känner igen från förr. 

Så fort något eller någon begränsar mig, är Hjärnan där och stökar fram alternativa lösningar. Jag bara ÄR sån. Har jag förstått. Oftast kan jag le åt mig själv i efterhand..

Du som följer mig, har förstått att jag alltid har en önskan om att vara över-effektiv. Alltså sådär så det nästan blir löjligt. Att alltid hitta nya möjligheter till multitaskning. Inte bara när det gäller jobb utan i de flesta situationer. 

Jag kommer ihåg när jag gick på diet inför tävling. Jag har en enorm disciplin och har inga som helst problem med att slaviskt följa denna, och njuter av att se formen slipas fram för att nå mina uppsatta mål. Och det kan ju vara bra. 
Jag har verkligen haft användning av min mentala förmåga, min envishet och mitt stabila psyke under den här perioden och levt mitt Liv i "kampen mot cancer" med en vinnande strategi och målmedvetenhet. 

Fast - sen är det ju det där med vad som händer samtidigt. Under mina dietperioder poppade det alltid upp en massa roliga idéer, tankar och recept jag var tvungen att prova. Matlagning, bakning och att sylta och safta blev inslag i Livet jag inte kunde vara utan. För att inte tala om den strida ström vänner som mer eller mindre tvångsinbjöds för att smaka. En del kallar det  säkert en ätstörning eller liknande och visst - det kanske det var. 

Det är bara en människa som lever med begränsningar som förstår känslan av att spränga sina egna gränser. Allt för att lära och utvecklas. Nu var det ju inte direkt så att någon tvingade mig till att tävla. Eller någon som bestämde att jag aldrig mer skulle få äta en kanelbulle eller en gigantisk 3-vånings pannkakstårta (jodå - jag gjorde sådana med). 

Kontentan av det jag vill förmedla är att man är väl aldrig så sugen på något som just vid de där tillfällena när man inte får/ska/borde/har-en-annan-plan? 

Eller som i mitt fall när jag är uppkopplad på cellgifter - DÅ hittar jag alltid de snyggaste kläderna. När det är som mest omöjligt att prova. Och det är DÄR mitt mönster kommer in. HUR löser man det omöjliga... 

Då jag nu känner mig starkare och piggare än på länge letar jag nya möjligheter (såklart) till att förbättra Kroppens status ännu mer. Jag springer så ofta jag kan för att förbättra min kondition. Inte så långt och egentligen bara med ett enda mål - och det är att inte tröttna. Jag beslutade mig för att springa upp till Radiumhemmet inför behandlingen. Det tar ca 30 minuter hemifrån och blev en bra distans att lägga under pinnfötterna. Tyckte jag. 

Väl framme på plats och uppropad, frågade ju givetvis min sköterska om jag varit sen och stressat dit, då svetten rann längs med Kroppen. 

Nej då, svarade jag - jag sprang hit. Jag antar att jag inte bör springa hem också, fortsätter jag kvittra - intet ont anande. Behöver jag säga att en språngmarsch rakt in på behandlingsavdelningen inte gick obemärkt förbi. Jag lärde mig att det finns vissa oskrivna regler och att vara prutthurtig ingår INTE i seder och bruk. Med stor misstänksamhet kontrollerade sköterskan mina personuppgifter och satte tveksamt dit gigantnålen i min port. 

Och vis av erfarenheten valde jag att inte gå in något utlägg om motionens fantastiska värld när man är sjuk. Istället valde jag på att fokusera på hur jag skulle ta mig hem. Efter min 11-åriga dotters totala brist på kontroll av sina SL kort, var även alla mina kort med "åk" förbrukade, efter att hon lånat dem, så jag valde att gå hem. Med betoning på att GÅ. 

I med headsetet, på med Rammstein (jo, fortfarande en favorit) och NÄSTAN hemma kommer jag på den absolut briljanta idén om att stanna till i Västermalmsgallerian. Och vad händer där... JO - höstkollektionerna har anlänt. Och jag - jag hemfaller till lustan att gå in i butik efter butik. Och inse att jag förmodligen inte kan leva utan ett enda plagg. 

Nu är det ju så att när man är uppkopplad på cellgifter har man; 
a) en LÅNG nål intryck i venporten som är tejpad hårt för att sitta kvar. 
b) man har restriktioner - vad du än gör - fastna inte med slangen.. 
c) vänster arm är omöjlig att röra annat än i små kontrollerade rörelser. Bh-bandet bör helst inte ens ligga i kontakt med huden på den sidan
d) slangen leder till en stor behållare där själva giftet ligger som bärs i en väska på magen. 

Det är här mönstret tar vid. Just denna dag, vid denna promenad hem, hittar jag den mest fantastiska BH i smaragdgrönt på rea. I min storlek. Ett exemplar kvar. Ingen bytesrätt. 

Jodå - klart jag ska testa. Men nöjer mig med att krångla på mig den högra kupan och intala mig själv att den sitter. Som smäck. Klart jag köper. Den och tillhörande trosor och börjar maniskt dra i två BH-ar till som jag TROR kommer sitta minst lika bra. 

I nästa butik hittar jag svaret på mina drömmar. 2 tröjor och två magiska klänningar. Samtliga väldigt tighta. Och med polokrage. Ja - du fattar. Polokrage?? Klart jag ska prova. Det är nu problemet börjar. Headseatet sitter på plats. Likaså den långa slang som är fästad i nålen. Du vet den där som sitter fast. I mig. 

Notera att jag även bär peruk. Jag är inne i en sådan period igen. Så när lustan tar över och jag intar provhytten spårar det givetvis ur. Det svåra är inte att komma IN i kläderna. Det är att komma ur. Så när telefonen ringer och jag svarar, samtidigt som jag ska trassla mig ur allt blir kaoset totalt. Cellgiftslangar och telefonsladdar fastnar totalt i peruken och allt bara låser sig i ett enda sammelsurium. Jag inser att jag måste se helt galen ut. Som ett scenario ifrån Absolutely Fabulous. Minus Fabulous. Samtidigt som peruken faller till golvet likt en golvmopp. 

Väl ute ur röran, rafsar jag snabbt ihop mig, köper samtliga plagg och går hem. Två morfintabletter och ett glas vin senare sitter jag och stirrar på mina påsar och hoppas att kläderna ska funka. Så typiskt mig. 

Vi pratar om att vänta en dag. EN DAG! Det är det som är mitt mönster. Dagen efter då jag blir bortkopplad från slangarna är shoppinglustan totalt obefintlig. Precis som min ödesdigra bak- och matorgie vägrade infinna sig när jag slutat dieta. 

End of story liksom. Man vill alltid ha det ouppnåeliga och omöjliga. I alla fall jag. 
Och i alla fall där och då. Just nu måste jag ändå säga att varken bullar eller polotröjor står överst på listan. 

Nu inväntar jag min omvärldskontroll. Dagen D för min första scanning för att se om cancern håller sig borta. Den kan jäklar ingen BH ta udden av. Helt ärligt alltså. 

Jag tror jag håller tummarna istället..


Love / Cat