STAY FOCUSED - THINK POSITIVE..

Efter härliga fester och Bröllopsdagar blev det dags att se sanningen i vitögat igen. 

Men det är väl så här Livet ska vara? Ömsom vin och ömsom vatten. 

Planen var att jag skulle träffa min favoritläkare Måndagen den 14 September. Med målsättningen att alla prover skulle vara på min sida och cellgifterna hamna i mitt system dagen efter. Nyfikenheten var också stor på om mina vävnadsprover kommit tillbaka från analysen.

Det hela började dock inte så bra. Jag hade först fått en läkartid och en behandlingstid. Dessa ändrades med anledningen att man dels ville byta läkare och dels ville ha bättre marginal så mina blodprover skulle hinna fram. Det fungerar nämligen såhär. 

Jag får cellgifter var tredje vecka. Inför behandling måste jag ta blodprov för att se att mina vita blodkroppar, mitt hb och mina levervärden klarar av den kemiska belastningen. Framförallt mina vita blodkroppar. De är de som bygger mitt immunförsvar och som produceras i benmärgen. Jag minns den där fruktansvärda smärtan i ryggen som om det vore igår - den där smärtan jag fick som biverkning i samband med de första cellgifterna. 
Därefter måste jag träffa en läkare som beslutar mitt öde - behandling eller inte. 

Att ha cancer och få cellgifter blir lite samma sak som att ha HIV. Immunförsvaret blir din största fiende. Det är just immunförsvaret som är så viktigt i hanteringen av alla sjukdomar - i mitt fall blir jag så känslig för infektioner att jag kan drabbas av livshotande tillstånd bara för att Kroppen inte mäktar med. Det som under normala omständigheter är en walk-in-the-park.

Benmärgen är känslig. Och otroligt förunderlig som orkar. 

Och det var ju just det.. Min Kropp orkar inte. Inte enligt proverna. Suck! 

Du som följer mig och läser VET att om det är någonting jag har svårt för så är det när det inte går enligt plan. Nu pratar vi Kroppens tillfrisknandeplan. 

Allt annat kan jag med kärleksfulla ögon ta med en nypa salt och stor flexibilitet. 

Tanken är att jag nu ska stå i slutet av tunneln - och se ljuset. Det är min sista behandling där jag och Kroppen sedan ska slussas ut i verkligheten igen. Med kontroller via scanning var tredje månad som enda påminnelse av det senaste årets merry-go-round.

Det har inte riktigt blivit som planerat och mina behandlingar har blivit små lösryckta attacker på eventuella kvarvarande Inkräktargäster. 
Lite som att skjuta knallpulver när man ska invadera en krigszon och möta yrkesmördare.

Besöket med Elisabeth var bra. Om man nu kan kalla ett besök hos onkologen på Radiumhemmet för BRA? Hon är rak, tydlig och det är inga konstigheter liksom. Jag får alltid kopia på mina prover och denna gång även på den stora, omfattande analysen av mina vävnader. I min hand fick jag en avhandling på rätt många sidor.

Att se summeringen av vad som lämnat min Kropp kändes rätt märklig. 

Höger leverlob vägde 927 gram, livmodern vägde 750 gram, tarmarna som togs bort gissar jag vägde ca 1,5 kilo - precis som min tumör gjorde. Sammanräknat blir det nästan 4,7 kilo!!

Inte så konstigt att jag känner mig tom därinne.. Det mesta visade också att det var cancer, det enda som egentligen var oklart var just var det kom ifrån. Precis den informationen jag verkligen velat ha! Nåväl - det sista är inte sagt där.. 

Mina provsvar talade dock sitt eget språk. Kaos. Min läkare ordinerade ny provtagning där och då. Och menade på att hon fick anpassa dosen (läs sänka). 
Nya prover - nytt kaos. Ingen behandling förrän om tre veckor. TRE VECKOR? Notera då att jag blivit utan i 6 veckor. Man kan lugnt säga att min planerade After-Burner efter mina operationer skitit sig rejält. 

Så nu är jag satt i karantän. Med några enkla grundregler. Träffa ingen i onödan. Ta inte i någon och se för fasen till att inte bli sjuk. Punkt. 

Och mitt i allt detta råder en oenighet på Radiumhemmet om min framtida resa. Jag blev således uppringd igen i fredags med nya besked. Behandling bokad till måndag. Boom. 
Nya prover bör således tas typ nyss. Boom. Med projektilhastighet sladdade jag in på Vårdcentralen och fyllde rören ungefär samtidigt som den elektroniska remissen ramlade in i datorn. KaBoom!

I stunder som dessa - behöver jag säga att en positiv inställning, ett gott humör och ett gigantiskt tålamod är på sin plats? 

Nu håller vi tummarna. För att den kemiska dödsstöten inträffar och att den träffar så bra att det är min sista behandling. Och - att min planerade scanning den 23 september bara blir en stor blank röntgenplåt. 

För jag - jag har fullt upp med att fokusera på Kärlek, salsa och lägenhetsletande. Det känns som om det är dags för Love, Peace & Understanding... 

Sug på den, Inkräktarjäkel... 


Love / Cat