The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

fredag 25 december 2015

A POSITIVE MIND..



Jag gjorde det igen. 

Det är inte ofta - och med facit på hand - så händer det cirka en gång om året. Men när det väl händer, då blir det rejält. Med råge. Man kan även kalla det för en total förintelse. I alla fall en mental sådan. Vi pratar om när jag tappar humöret och blir arg. På riktigt.

Stackars människa som stod i min väg.. 

Vad jag verkligen lärt mig om mig själv under den här resan är att jag är begåvad med ett positivt tänkande. Då menar jag inte att jag är lite gladare än andra, utan riktigt jäkla positiv på ett sådant sätt att det kan irritera andra. I alla fall om man betänker att jag det senaste året tänkt utifrån en positiv synvinkel där motpolen till det dagliga livet och vardagen faktiskt handlat om att dö. 

Do or die, typ. Varje gång jag tänker på det tycker jag nästan själv att det är märkligt att man kan reagera som jag gjort och fortfarande gör. 

Det vill säga - om du inte rubbar mina planer och mitt fokus. Vilket givetvis hände i samband med att jag skulle få mina röntgensvar på om Kroppen klarat att mota Inkräktaren i grind.

Så här är det. Efter min sista cellgiftskur sa Kroppen och benmärgen stopp. Då är det liksom ingen idé att ens tänka tanken på fler cellgifter. Så jag har givetvis fokuserat på att bygga upp mitt immunförsvar, ägnat mig åt positiva affirmationer och satt mina två mål. Den 17 för själva röntgen och sedan då den 28 december där läkarbesök med besked var bokat.

Återigen - det där marathonloppsliknande planerandet. Sova, äta, träna och stenhårt fokusera på att Kroppen är FRI (sk) och ska så förbli. Dagarna och julen förlöpte väl med hög livskvalitet och många skratt. Och så givetvis - all tänkbar tid till att framkalla de där positiva spiralerna och känslorna i kroppen. Att vakna varje morgon och ÄLSKA det. Att njuta hejdlöst av stora som små saker och helt ärligt, aldrig ens bli småirriterad över saker eller skitsaker. Alls. 

Det är inte min grej liksom. Som en hal ål med ett brett smajl på läpparna ägnar jag dagarna åt att faktiskt tycka det mesta är roligt, skönt, underbart och en ynnest att få uppleva. Lite på gränsen till religiöst..

Ända till vi infann oss på Radiumhemmet. 30 minuter före utsatt tid. Denna gång pillertrillad med 50% av förra gångens dos. Ärligt talat så hade jag lekt med tanken att skicka in O och låta honom ta smällen. För hur positiv man än är så hade jag ju rustat för det värsta. 

Det måste man. Att lulla runt i en falsk förhoppning om att allt är toppen med Kroppen - nej, det är inte DET jag menar. Jag var HELT inställd på att de säkert hittat något litet spår och att jag skulle få göra om hela eller valda delar av resan. Det är kanske det som är min styrka. Att gå dit och veta att jag med ett positivt sinne skulle klara det. Igen. Också. Min Kropp är stark nu. Mitt psyke också. Starkare än någonsin. Jag säger inte att fler operationer eller behandlingar skulle vara en Walk-in-th-park. Men helt ärligt - vad är alternativet? 

Do or die. 

Redan när Dr Lidbrink kom ångande i korridoren kände jag det på mig. Känslan hon bekräftade genom att hastigt slänga ur sig "Jag har tyvärr inget besked att ge dig.. de är inte klara, däruppe på röntgen". 

Varvid jag fick den där svarta blicken. Det blev liksom svart i hela huvudet och jag slutade tänka. 
- Vadå, inget svar? Vad gör jag då här? När kommer svaret? 

Hade hon kunnat svara hade vi såklart aldrig hamnat i denna situation. Nu fick jag och O åka hem i ogjort väder. Totalt förvirrade och känslomässigt kraschlandade. Glad, ledsen, orolig, rädd? Nej - faktiskt ingetdera. Mer skitförbannad på att bli snuvad på konfekten och satt på "Hold" i ett ingenmansland. Och som grädde på moset åkte jag direkt till min stundande rotfyllning. Suck. 

I skrivande stund vet jag ingenting. Det vet däremot personalen på Radiumhemmet. Jag har ägnat ALL tid till att slänga ur mig otrevligheter över telefon till jourhavande sköterska och i princip mordhotat personalen på röntgen. Inte så bra.. Sist det hände var när min första kontaktsköterska Stefan, fuckade upp rejält. Han jobbar inte kvar längre. Inte på grund av mig - men förmodligen för att han inte var rätt person på rätt ställe. Det är VÄLDIGT sällan jag blir arg eller höjer rösten. Men när jag GÖR det blir det ett jäkla liv. 

Med all rätt, tycker jag. Det är ju inte ett jäkla enkelt blodprovssvar jag väntar på..

Det är liksom Livet..

Love /Cat

2 kommentarer:

Unknown sa...

Åh så irriterande. Förstår att du blir galen, så nonchigt <3
Massa kramar!
Vivi

Fifty - Fit & Fabulous sa...

Tack fining! Ja - jäkligt frustrerande!! De är bara att bita ihop och mentalt gilla läget.. Gott Nytt År till dig och Anders - önskar er en fantastisk start på 2016! Massor av kramar /Cat

Bloggarkiv