The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

söndag 29 oktober 2017

LIFE..


Häromdagen fick jag frågan om jag tror på ett Liv efter Döden. 

Personen som ställde frågan och i det sammanhang den kom upp, gjorde att den blev högst relevant för mig att faktiskt tänka till över. 

Jag föreläste om Energimedicin för ett gäng härliga elever som nyfiket söp in mitt budskap om fysikens lagar. Temat för dagen var relationer, "maggropskänslan" och vårt "sjätte sinne". 

Vi diskuterade vårt enteriska nervsystem, vår bukhjärna och att ALLT, inklusive möten mellan människor, handlar om fysik och inte filosofi. 

Sedan jag fick min diagnos har jag nogsamt känt av hur min energi är, mår och värderat högt och lågt som viktig information i hur jag ska agera. Utåt eller inåt. Att få göra denna resa är både skrämmande men oerhört häftigt. Att på ett enastående, totalegoistiskt sätt, koncentrera sig på att vara närvarande. Närvarande i sig själv. 

Den senaste tiden har varit speciell. Flera personer i min omgivning har gått bort av sviterna av cancer. Det är ju så det är - det är ju inte cancern i sig man dör av, utan det är ju beroende på lokalisation, spridning och form som avgör hur det kommer att se ut. Vissa kan leva med kronisk cancer genom att hålla den stången under många år, medan andra har en primär cancer som minskar överlevnaden dramatiskt och då kan det gå fort. 

Idag är det så att överlevnaden för flera cancerformer är hög då man har fungerande behandlingsprotokoll, medan i andra fall där svaret på gåtan inte är löst, inte ser lika ljust ut. 

Eller - precis just DET, var ju den springande frågan. Att tro på ett liv efter döden. 

För att "tro" på något, krävs en övertygelse. Och jag - jag har en stark övertygelse om att våra själar väljer en kropp att bo i - där själen kan vara stark och odödlig även om kroppen är svag. 

När jag var 13 år gammal blev jag akut sjuk. Sådär riktigt, svårt sjuk med hög feber, en sänka som var okontrollerbar och jag lades givetvis in på sjukhus med dropp och en oroligt vilande mor vid min sida. Det sades att det första dygnet var kritiskt - så kritiskt att jag hade en 50/50 chans på att överleva. 

Under det här dygnet var jag i princip medvetslös och sades vara icke-kontaktbar. 

Det som är poängen i den storyn är att jag de facto inte själv upplevde det som så. Jag har ett oerhört starkt minne av att jag satt - som en liten fågel - ihopkrupen på en pinne i taket. Jag såg mig själv i ett perspektiv snett uppifrån och såg när sköterskan satte droppnål, och det blödde rejält. Jag såg mig själv ligga där i sjukhussängen under det tunna lakanet och den gula Landstingsfilten. 

Det som slår mig än idag när jag tänker tillbaka på de där dagarna på sjukhuset, är att jag aldrig upplevde situationen som konstig eller otäck. Jag bara satt där. Utan smärtor, utan några som helst andra känslor än ett stort, varmt lugn. 

Först långt efteråt förstod jag att man beskriver upplevelser som dessa "Nära-döden-upplevelser". 

Så. Vad är kontentan? Tror jag på ett Liv efter Döden? Ja, det gör jag. På ett eller annat sätt så tror jag att det finns en högre mening med vår existens. Att vi alla har ett syfte med våra livsresor. Därför är det viktigt för mig att vara sann mot sig själv och vara närvarande med min själ. Jag lyssnar på signaler och försöker verkligen att leva så rent som möjligt. Både när det gäller maten jag äter OCH de tankar jag låter min hjärna producera. Jag är en sann anhängare av mentala detoxer nästan MER än de fysiska. 

Jag har dessutom sett ett antal avlidna människor och för varje gång insett att det som blir kvar är bara ett tomt skal av fysisk materia. Själen hamnar förhoppningsvis på ett annat ställe, betryggande långt ifrån de skal som hamnat i hälsomässig eller livsoduglig onåd. 

Det finns ju ett gammalt ordspråk "När fan blir gammal så blir han religiös" 
Kan tyckas lite märkligt kanske, men desto äldre man blir så skalar man av sig en massa onödigt. Man går sin egen väg och gör det som känns bra. Man gör det man tror på, helt enkelt. 
I alla fall jag. 

I skrivande stund känns det i allra högsta grad relevant det där med att fundera på ett Liv efter döden. 

Inte för att jag tänker dö. I alla fall inte just nu! Men... Eländet är tillbaka. Eller tillbaka och tillbaka - de där små rackarna som flyttat in i levern har lekt kurragömma sedan december. Vi skjuter dem i sank - och de poppar upp ur de djupa skyttegravarna (ironiskt nog) och är fast beslutna över att bo kvar. 

Så. Vad tycker JAG om det hela? Tja.. Vi har en plan jag och mina gurus på Onkologen.
En bra en..

Jag går just nu i väntans tider på beskedet efter en "superröntgen" jag gjorde för två veckor sedan.

Time will tell... förhoppningsvis i veckan som kommer. 

Fram till dess lever jag för dagen, hänger med dem jag älskar och tänker faktiskt inte på det särskilt mycket. Vi förbereder oss för vårt gigantprojekt Fitnessfestivalen som avlöper om 5 veckor, vi har betat av ett par dagar i Palma och firat vår nyblivna tonåring Molly, i dagarna tre.

Life is good... 

Love / Cat





Inga kommentarer:

Bloggarkiv